Det är svårt att sätta rubriker, därför fick förra inlägget ingen

I helgen har E jobbat. Och dagarna har varit fyllda av gnäll, gnäll, gnäll...naturligtvis inte egentligen, men det känns så när gnället blir för frekvent. Jo, jag menar ju att det är barnen som gnäller. Gnäll så fort man föreslår/beordrar/överhuvudtaget yttrar något. Men det måste ju vara så att jag gnäller, annars skulle nog inte de göra det. Trots att jag försöker hålla masken. Min skuld är nog enorm. Dessutom: Är det egentligen jag som är för gnällkänslig? Om jag var lite piggare skulle jag kanske inte bry mig.
Igår kväll satt jag och "skrev av mig" de senaste dagarnas frustration. Finns här nedanför, för den som orkar med gnäll! En annan bild än den jag har förmedlat innan. Jag lovar att aldrig mer skriva ett så långt inlägg.
Men det är svårt att återge verkligheten. Försöka förklara varför jag känner mig så trött...Ibland har jag överväldigats av kaoset hemma och försökt fota det, kanske i hopp om att någon ska se det och säga "Oj, stackars dig, jag förstår att ni har det lite körigt just nu." Hahaha! Men det ser aldrig lika jobbigt ut på bild som det gör i verkligheten.

Fast jag kan inte fånga det vackra heller. Minns när vi gick i Trollskogen på Öland. Dess fantastiska skulpturer som naturen format. Men så platta de blev när man försökte fånga dem på bild. Men en del kan ju det där. Berit och Mir tar fantastiska naturbilder. Och Marie fångar det vackra hos människor. Som sagt, den som orkar kan läsa mitt försök till beskrivning av min verklighet.
Här en platt bild från Öland: För att illustrera problemet med att förmedla verkligheten.