Apor på axeln

På en annan blogg har det förts en dialog kring hur svåra arbetssituationer kan vara, hur svårt det kan vara att säga nej till nya, konstiga arbetsuppgifter och därmed få en massa nya apor på sina axlar. Min fru skriver bland annat: "Särskilt om det innebär att arbetsuppgifter rasar över på någon annan stackare. Visst, om alla säger nej så fattar till slut chefen. Men när det faktiskt inte finns resurser? Eller när det, trots förstående chef, finns en massa andra människor som förväntar sig saker?Nä. Det är inte så lätt att peta bort aporna från axeln."
Naturligtvis kan det vara mer känsligt i vissa situationer att säga nej, tillexempel om man är anställd i ett litet företag med få anställda. Man kanske får sparken, eller mindre i lön eller vad som helst. Man kanske inte är fackligt ansluten och därmed måste kämpa/förhandla helt på egen hand, vilket kan vara tufft. Det kan vara att man arbetar i en kultur där "nej" inte är ok. Och det kan vara så att det är en såkallad "typisk kvinnofälla".
Vilken chef säger till sin manlige projektansvarige att fixa glödlampor, postitlappar, låsa upp dörrar, läsa tidningar? Eller till läkaren att städa patientsängar, faxa remisser, eller vad som helst annat som för bort fokuset från det viktiga? Det handlar om att rätt person, med rätt utbildning för uppgiften ska utföra handlingen. Allt annat är kontraproduktivt och leder till en för alla nedåtgående spiral av elände. Sluta för allt i världen att tycka synd om någon annan som i så fall får göra uppgiften. Alla chefer är förstående, men det finns ingen chef i världen som inte också har annat för sina ögon. Profit, vinst, besparingar. Fortsätt att inte lyssna på dina egna varningsklockor. Välj att avstå från att påverka. Det har jag slutat med för läääänge sedan.
Em