Några bilder från sjukhuset. (Sen lämnar vi detta bakom oss, hoppas jag.)

Skönt att vara hemma. Trist att fortfarande vara så begränsad. Men, vaddå, jag kan ju bara förvänta mig att bli bättre. Mina små motgångar är ju ingenting jämfört med Maries, där inget annat än ett mirakel kan vända utvecklingen. Tårar. Dumma tårar. Victoria, spara din lilla upplevelse. Låt det bli en lektion i hur andra har det. Vi kan aldrig få nog av sådana.


Nu kommer en radda bilder från sjukhuset.


Familjen på besök. Underbaraste ungarna! Kämpande maken.



Lennart och Kicki med hennes barn kom också en stund. Men då hade jag inte kameran. Kul att se Leo och Linnea - tuffa och goa.


Mamsen och papsen som är så fina.


De kom mitt i middagen, men jag bjöd dem inte på något...
Den där köttgrytan var rätt okej. Men de första dagarnas kyckling var inte mycket att ha.
Försökte göra mig till mer människa och mindre patient genom att vägra sjukhuskläderna. Funkar ju inte fullt ut, men till viss del.


Apropå mat, här roade jag mig med att ta en bild av min frukost.

Svärmor rekommenderade linfrön. Jodå, de hjälper en mörbultad mage rätt bra.

Hanna kom med en underbar gosekudde.


Nån som vill gissa vad jag ska göra nu?

Tur att man har några nöjen att ägna sig åt. Mma Ramotswe har varit min tillflykt dessa dagar, men snart börjar jag på sista boken som jag har i serien. Hur ska det sedan gå?!

Den klockan har jag tittat på många gånger.

Utsikten åt andra hållet...

Väl hemma igen har jag fått vackra blommor som uppmuntran. Tack, tack!

Den här charmiga buketten kommer från kollegerna:

I köksfönstret står vårkänslorna från mor och far.

Och vid spisen står den glödande buketten från Carin och Lennart. Lyckas inte riktigt göra den rättvisa via kameran.

Förresten, vid spisen stod tidigare buketten från Gunnel och Kent, som jag inte hann njuta så mycket av, men dock hann fotografera. Blommorna var i exakt samma färg som den fina pappersduken Em hade köpt till Hannas kalas.